Och lite surt kan jag känna att den här bloggen inte förtjänar min uppmärksamhet. Att de som drev bort mig härifrån kan få "vinna" den här gången. Jag behöver inte alltid vara så jävla förlåtande och bara slicka de där såren och sätta igång igen. För någon annans skull. Inte min egen.
Det här var min nagelblogg. Mitt arkiv med burna lack. Ett ställe där jag fick trevliga kommentarer och där jag lärde känna trevliga människor. (För jo - det är människor som skriver bloggarna. Kompletta med kött och blod och känslor och dåliga dagar och förträffliga dagar.)
Min blogg känns kapad. Den känns inte rolig längre. Jag förlorade den till några få som inte förstod när jag sa nej tack, när jag tyckte att det fick räcka. Som bara fortsatte att vara... elaka. Jo. Jag tycker ni var det, elaka. Om ni läser, vilket ni antagligen inte gör. Man stannar väl inte kvar när man har lyckats mota ner någon i hålet, när målet är uppnått.
Tack vare dem har jag tappat lusten att köpa lack, måla med lack, läsa om lack, skriva om lack. Jag har förlorat något jag tyckte var roligt. Något som gav mig glädje.
Jag tror fortfarande inte att jag försvinner för gott, men det som jag tänkte skulle vara en paus på två veckor eller tills efter slutproduktionen är klar (på tisdag) kommer troligtvis vara en längre paus än så.
Fast man vet aldrig med mig, jag är ganska ombytlig av mig. Jag kanske ångrar mig redan i morgon och visar något av de här lacken på riktigt. Men på något sätt så betvivlar jag det.
 |
| Pahlish, Lonesome ocean; Totally Klaine, Courage; BB Couture, Briquette; BB Couture, Smoke |
